Sedan tidigare, hade jag och Bengt pratat om hans barndom och skolgång, och jag märkte att han ville ivrigt fortsätta berätta mera kring ämnet. I tidigare diskussioner, förklarade han hur de i Kyrkoby, Esbo, varje dag mer eller mindre var tvungna att ta sig till skolan gåendes, med cykel eller på skidor på vintertid. Det fanns inget som “skolsjuts”, som i dagens läge är väldigt vanligt. Benkt han gick långa sträckor, över järnvägsspåret, för att ta sig till skolan. Det var ett farligt alternativ, som idag inte skulle godkännas.
Som liten bodde Bengts familj som hyresgäster på en bondgård, och hans fritid gick mestadels till att vara ute med djuren, köra traktor på åkrarna, och “om man hann, gjorde man läxorna”. I närheten fanns det inte så många jämnåriga vänner, men man lekte tillsammans med dem som fanns. På vintern körde Bengt stock med häst. Något som han dock var förundrad över var, att det inte fanns skridskobanor.
I folkskolan var han duktig, men sången var ingen höjdare. Engelska lärde man inte ut överhuvudtaget. Man började läsa finska som skolämne, först på åk 6-7. Anledningen kunde ha varit och på den tiden var Esbo en speciell kommun, med många centrum och ett invånarantal på ca. 20 000. 80-90% pratade svenska, och man kanske inte direkt hade “behovet” att prata finska. Nuförtiden består Esbo av 90% finskspråkiga, så genom tiden har det förändrats otroligt mycket.
Han valde att hoppa över mellan skolan, som i sin tur gjorde det tuffare att fortsätta till yrkis senare. Man åkte tåg till Helsingfors, resan tog 40 min. Han berättade att ibland hoppade man på ångloken i farten, och satt och spelade spel tillsammans i vagnarna.
Något vi reflekterade över var att nuförtiden är butikerna fyllda med varor. Det finns allt möjligt, allt man kan tänka sig. Han berättade att tillbaka då, fanns det inte nära på så här mycket. Det är intressant att föreställa sig hur det såg ut då jämfört med idag, och hur mycket större urval av utbildningar som är tillgänglig nu för tiden. Många fler valmöjligheter. Och efter att ha hört Bengts historia, måste jag säga att vi får vara tacksamma för det vi har idag.
Ellen och Bengt